Deep in the mind of Umeboshi

Sitter i en knarrig korgfåtölj i ett rum tillsammans med åtta andra människor. Vi ska guidas i något som heter ”Resan” av Lizette på Frihetscoachen. Får instruktion om att sitta bekvämt och slappna av och bara lyssna…

Jag står vid ett skogsbryn och ser en stig uppenbara sig mellan träden. Går in på densamma och efter en liten ”promenad” hamnar jag vid en glänta. Mitt i denna glänta står en person, min ”mentor”. Mentorn visar sig vara Peter som vinkar mig till sig och ger mig en kram. Av någon anledning börjar tårarna rinna på mig och fortsätter att göra så under hela ”Resan”. Min mentor drar med mig till en ”knapp” som helt plötsligt dykt upp, vi trycker på denna och vi och knappen flyter iväg över marken som i en genomskinlig farkost. Landar på en äng framför en liten stuga. Jag ser ner på mina fötter och ser att jag har klänning på mig och är ömsom barfota ömsom har på mina fitflops. Springer i slow motion över ängen mot huset och märker att jag uppenbarligen skaffat långt hår. Börjar helt plötsligt frysa om fötter, ben och händer och tappar samtidigt både känsel och rörlighet i dessa. Ett barn, i Bens skepnad, dyker upp och springer runt och petar på mig. En eld syns framför mig. Någonstans hör jag en röst säga att jag ska förlåta och låta den jag förlåter gå in i den renande elden. Jag går in i elden av någon anledning, men fryser fortfarande. Morfar dyker upp och ger mig en kram. Ben skrattar och springer iväg. Min mentor tar med mig bort från elden och tillbaks till gläntan. En röst säger åt mig att se ett år framåt. Jag ser mitt körkort, men det är inte bara mitt namn jag ser på det. Se fem år framåt säger rösten. Ser med lätt oro fem tonåringar framför mig. Dags att återvända till verkligheten…

På väg mot spårvagnen har jag problem att få mina ben att lyda, de vill inte riktigt hänga med mig utan vill släpa efter. Såg nog lite konstig ut för en person jag mötte såg lite konstigt på mig. Kändes i alla fall som om jag gick omkring i seg knäck. Tog nästan hela promenaden till hållplatsen att få benen att svara ordentligt. Mysko.

En mycket intressant upplevelse…

*PANG*

Två jobbintervjuer i torsdags, återkallad till den ena på torsdag igen :)

Ibland känns det som att saker och ting bara lossnar hux flux allt på en gång och bara positiva saker händer ”bara för att”! Först det där ”Ja jisses jävlar”, sen mail om jobbintervju den 10:e och sen telefon den 11:e! Bara *PangPangPang* allt på ett smatterband känns det på sätt och vis som :)

Kanske kan 2012 bli ”Mitt År”..? Trots att jag hälsomässigt startat året med att få diagnosen ”Tennisarmbåge”..? Hoppas hoppas ;)

1 januari 2012 skriver alla i sina kalendrar idag. Nytt år, årets första baksmälla för en del, årets första sjukhusbesök för andra. Själv spenderar jag årets första dag med hundpromenad i ösregn och lite funderingar om det gångna året.

Året startade väl rätt lugnt, får jag väl säga. Lunken gick helt klart

I mitten av februari brakade ett mindre helvete lös…

I början av mars började jag plugga på Handelsakademin, Serviceskolan 9. Är nog banne mig det bästa jag blivit tvingad att göra på evigheter! Klasskamraterna blev mina goda följeslagare och humörlyftare under 14 underbara och roliga veckor!

Ner som en pannkaka och upp som en sol! Det sammanfattar april rätt så bra i mina ögon. För början på april var jag inte alltid den bästa av människor… Men så sa en klasskompis, Daniel, att han skulle vilja ha mig som styvmorsa för att jag var så cool eller något liknande, sa att hans farsa var singel sen 7 år tillbaka och tryckte en lapp med ett namn och ett telefonnummer i min hand och sa något i stil med ”Ring om du vågar!”… Ringde gjorde jag inte, däremot skickade jag ett sms eftersom killen tjatade hål i skallen på mig :) En dryg vecka senare träffades fadern och jag irl på en klassfest hemma hos dem, och efter ett tag av sång, prat och många goda skratt blev vi utmanade att kyssa varandra… Och på den vägen är det! I slutet av denna månad skickades även papper in till tingsrätten…

Maj var nog mest en transportsträcka från första till sista…

Juni var intressant. Jag blev (in-)officiellt ensamstående med sju ”sketungar”. Jisses, vad mycket pappersarbete som krävs för att kunna ta del av samhället utan krångel! Papper hit, papper dit… Det papperslösa samhället my ass! Nu började även tiden i skolbänken rundas av för att bytas ut mot praktik. Jag hade turen att få praktik på första stället jag skrev upp på en lista av 10 platser – Bokia på Frölunda Torg. Lyckokast deluxe! Bra människor, bra arbetsplats… Bättre kunde det inte bli!

Juli gick även den mest i praktikens tecken. Bokiapraktik, alltså. Nu fick jag också känna på singelliv lite mer på allvar. Fyra ligister var borta två veckor med sin far och jag fick lite ”barnsemester”. Även jag fick lite semester i form av en liten weekendtrip till Norge! Helt underbar helg med vackert väder, god mat och trevligt sällskap :) Och så lite finfrämmat i form av en lätt mörbultad herre från Stockholmstrakten, inte att förglömma ;)

Augusti var jag åter ute på egna ben efter skolavslutningen. Dock med en liten ”garanti” om timmar på Bokia, hurra! Två timanställningar är mer än inget alls, eller hur? För jodå, jag är allt kvar på Gamla Ullevi än!

September och oktober var nog även de rätt lugna. Lyckades passera en lite ”magisk” gräns i mitten av oktober, konstaterade att jag och Peter (ja, ”farsan” alltså) varit tillsammans ett halvår :) Tiden rinner iväg snabbt när man har roligt… I slutet av oktober skickades även papper in om avslutande av betänketiden för skilsmässan och Bing-Bang-Bom jag är officiellt singel! Tadaa! :D

Jag har ju även lyckats fylla lite av hösten med hemsidejobb! Per, en av lärarna på Handelsakademin och en helt underbar människa, har ett eget företag där han kör coaching och NLP och han behövde en sida och efter många om och men så kom en förfrågan och tjohej så var en sida uppe och klar! Kika in på enelpe.se så ser ni lite hur det blev och lite hur herrn själv filat vidare :D

December blev lite av en prövning. Peter åkte iväg på kryssning i Karibien och var borta i 9 dagar. Låter inte som mycket, jag vet, men är man förälskad och bara vill vara nära så… Ja, ni fattar nog! Tur nog kunde man följa kryssningsfartygets färd genom Mexikanska gulfen via en karta på hemsidan, hurra :D På julaftons kväll var ordningen återställd… Fyra ligister firade förresten jul hos sin far, och gladdes åt att få två julaftnar! De små sakerna i livet är de som gläder!

Idag, den 1 januari 2012, sitter jag i ljuset av skärmen och lyssnar på tjatiga småbarn i köket som pysslar och Peter som småsnarkande sover sött i sängen bredvid mig. Det 2011 som började som en pannkaka har definitivt slutat uppe med solen. 2012 kan väl knappast bli värre, eller..?

God fortsättning på er alla! Hoppas ni får allt ni önskar av året. Själv hoppas jag att 2012 blir året när jag kanske till slut får ett regelbundet jobb att gå till så att jag kan unna barnen lite mer än idag. Och att min äldsta son till slut får tummen ur och skaffar eget bo! Tjoflöjt!

… att, trots att man mår som en potta skit och ser ut som ”hej-kom-och-hjälp-mig”, få höra om och om igen att man är älskad och vacker…

Japp, jag mår bra igen… :)

Var är bristningsgränsen?

Två av de frågor om malde i mitt huvud igår kväll och som inte riktigt ville ge mig den nattro jag egentligen behövde…

Det positiva med att ha träffat en ny man är att jag har någon att dela saker jag inte delar med barnen med. Ja, utöver de mer självskrivna sakerna, såklart ;)

Det negativa… att behöva öppna garderoben på glänt och släppa ut sånt som jag själv inte ens vill ta i med tång…

Det är en balansakt det här. Vad berättar man? När berättar man? Hur berättar man?

Och är man beredd på reaktionerna?

I vissa avseenden önskar jag att jag kunde backa tiden, få saker ogjorda. Men då detta är en omöjlighet så… Ja, då är det sura äpplet det enda som finns kvar att bita i. Stort, surt, gränsande till ruttet…

Jag vill avsluta året på ett bra sätt, tro mig. Starten var inget vidare, så då kan väl slutet få bli det. Men frågan är om det blir så…

Det här med förhållanden är fan inte lätt…

Sen det allt annat än lugna uppbrottet från exet har min ståndpunkt varit att jag ska och måste vara ärlig med vem jag är och vad jag är. Klarar man inte av att hantera att jag är JAG så bör man tänka efter en, två och femtio gånger innan man överhuvudtaget ger sig in i någon som helst relation med mig, oavsett form – bekantskap, vänskap, förhållande… Vilketsom. Jag hymlar inte längre med vad jag är för en person, jag har hållit på med det alltför länge och slösat alltför många år på att försöka vara andra till lags och ändra på mig själv, utan framgång ska väl tilläggas. Det håller bara så länge jag finner motivation och ork och ”stöd” för mitt agerande (=självdödande), i samma ögonblick som detta försvinner så försvinner även jag in i det jag brukade kalla för ”dimman”…

Men frågan är väl:

Nu när jag faktiskt är rak och öppen med den person jag faktiskt är, och de jag har kvar bland mina bekanta osv, hur många är egentligen helt okej med det hela?

Det är väldigt enkelt att säga att man är okej med saker, kanske till och med ställa lite nyfikna frågor för att få reda på mer. Men ställd inför ett faktum, hur okej är det egentligen?

Jag tvekar, med andra ord…

Jag tror nog att endast de som själva går i liknande skor kan säga att de är helt okej med det här. Men den som aldrig varit ”här”, inte ens på snabbvisit… Jag tvekar något enormt. Jag vill inte göra det, jag vill tro bättre om mina vänner och bekanta, men med det samhälle vi lever i och den syn man trummas i redan från dagen man föds… Tja…

Känns lite som om jag vore tonåring igen, fast denna gång testar jag gränserna till skillnad från förra resan genom tonåren. Slår bakut, tar för mig, låter inte någon tala om för mig vad jag ska vara eller göra…

Jag har kört ”villa-volvo-vovve”-racet (dock aldrig ägt en volvo eller haft villa och vovve samtidigt). Jag har dragit upp bopålar och kört ner dem i ny mylla, inte för min skull utan för andras. Jag har varit den där som varken syns eller hörs, minimusen som likt en underdånig geisha hållit mig i bakgrunden och sett andra leva.

Inte mer!

Nu är det jag som bestämmer vad jag vill med mitt liv, ingen annan. Spelar ingen roll vad andra tycker egentligen. Ingen tar skada av mina val, det är allt som räknas egentligen eller hur?

*pustar ut*

Från Wikipedia:

Rädsla är en känsla som man känner vid hot eller riskfyllda situationer, både äkta och inbillade. Rädsla kan också förklaras som ett extremt ogillande av situationer, tillstånd, saker, människor och liknande, till exempel mörkräddhet. Rädsla varierar kraftigt från person till person, och kan sträcka sig från en mild känsla av oro till extrem rädsla, kallad paranoia, skräck eller fobi.

Rätt intressant egentligen…

Jag sitter just nu i en sits som skrämmer mig en hel del. Eller inte just nu direkt, men inom en snar framtid… En gnagande känsla av att jag inte kommer räcka till, att jag inte kommer kunna hantera mig själv, att jag kommer driva mig själv till vansinne i mina försök att mota bort känslan av ”avsky” (i brist på bättre ord)…

Hur i helvete ska jag kunna släppa känslan av illamående när det kommer till sjuklingar?

Jag har ju trots allt lyckats med konststycket att släppa många av mina andra ”nojjor”, men hur slipper jag undan från denna? Varför är just den så himla svår att bli av med? Varför är den så enormt djupt rotad?

Det är kanske bra att jag åtminstone är medveten om känslan och kan erkänna den för andra… Frågan är om andra fattar hur avig jag verkligen blir i de lägena… Håhå jaja…

Vad menar vi när vi säger det? Vad betyder det när vi inte säger det?

När någon älskar dig så vet du det. Det syns i deras ögon, deras beröring och deras handlingar. Vi behöver inte någon som säger att de älskar dig för att veta att vi är älskade. Vi vet ändå. Kärlek är, trots allt, bara ett verb och det är något vi aktivt gör. Du älskar, jag älskar, vi älskar … Så varför är det så att vissa av oss nojjar om höra och säga dessa tre ord?

Kanske rädslan att säga dem, som rädslan att inte få höra dem, är alla de saker vi får det att betyda…. Jag älskar dig betyder jag kommer alltid finnas där, jag kommer aldrig lämna dig, jag ska aldrig göra dig illa eller svika dig, jag alltid kommer att sätta dig först. Alla omöjliga saker att leva upp till. Glädjen är att älska och inte förvänta sig något i gengäld. Kärlek är en gåva att ge till alla, eller hur?