Deep in the mind of Umeboshi

En polett trillade just ner i skallen på mig, såhär ett par dagar efter händelsen:

Jag har för första gången sagt ”Nej” till något jag aldrig sagt nej till förut!

Förr har jag alltid gått med på vissa saker oavsett vad jag egentligen känt, för husfridens skull. Men häromdagen… Nu när jag tänker efter är jag nog rätt förvånad att jag faktiskt sa ”Nej”.

Egentligen är ju ”Nej” ett rätt lätt ord att säga. Säger det ju minst ett par gånger om dagen till ungarna! Men men… Det är skumt att jag alltid haft så svårt att säga det till mina partners! Fram tills nu i alla fall…

Kan det möjligen vara så att jag sent omsider börjar få ryggrad som täcker alla lägen..? Wow i så fall…

Jag har väl dragits med både det ena och det andra hjärnspöket denna månad kan jag konstatera… Och inte bara denna månad, utan även flera månader bakåt i tiden. Att hitta lösningar på det som för mig ser ut som fullständigt oöverstigliga mål på egen hand har väl inte direkt gått som jag skulle vilja helt klart…

Sakta men säkert börjar jag mer och mer se att jag ”drabbats” av en ren och skär ängel sedan snart ett år tillbaks! Som säger att han förstår, som säger att han finns där oavsett, som säger att jag måste säga till om jag behöver hjälp. Men det är svårt att be om hjälp när jag inte vill framstå som svag, oförmögen att ta vara på mig och mitt, värdelös…

Ingen av oss är rika, pengamässigt. Men vad vi båda är rika på är så mycket annat, viktigare saker, det som räknas när allt kommer till kritan. Tror jag.

Efter ett par turbulenta dagar har jag nu nästan landat…

I lördags flög Viggo på en annan hund under kvällspromenaden, en svart labradorblandning vid namn Betty. Verkade som att inget hänt skademässigt, men…

Kl 23 ringde det på dörren och utanför stod ägarinnan. Hon hittade ett större sår, med ”plats för ett finger”. Lämnade såklart mina uppgifter! Hon ringde igen på söndagen och sa att hon pratat med veterinärklinik, som ville ha 3000 bara för att titta (!). Tyckte till och med hon var hutlöst och valde att vänta en dag till och observera. Undersköterska som hon varit så kunde hon det där med sårvård…

Igår på dagen hörde jag henne ropa på mig från hunddagiset. Fick se såret… HUU!!! Ingen tvekan om att det behövde tas omhand av proffs, och snälla tjejen på hunddagiset erbjöd sig att skjutsa oss dit. Blev omhändertagna direkt av personalen och fick besked att det behövde ett dränage och ett par stygn. Minst 4000 kr… Jaja! Jag och ägarinnan hann med en fika (jag bjöd såklart!) och mycket prat, var faktiskt väldigt trevligt att bara sitta och kunna prata utan att känna att jag var någon slags bov vars elaka vovve bitit hennes hund…

Ett par timmar senare var så Betty sydd, trattad och klar och vi fick skjuts hem av en granne som kom och hämtade :)

Det som jag reagerade mest på under hela denna upplevelse var nog reaktionerna. Personalen på djursjukhuset var alla mer eller mindre förvånade att jag var med och tog hela notan! Jag såg det ju som en självklarhet att göra, det var min hund som orsakade skadan, då ska jag väl ta mitt ansvar som hundägare, eller hur? Men vad jag förstod så var det inte alls så självklart hos många hundägare. Mycket märkligt tycker jag. Och att jag tog medicinkostnaden var uppenbarligen inte heller vanligt. Men vad då? Min hund är orsaken, så då är det mig det faller på!

Jag fick ut en hel del utav det här, utöver en väldigt tom plånbok. Jag lärde känna Bettys ägarinna lite mer. Jag fick en insyn i hennes erfarenheter av andra hundägare. Och jag fick en bekräftelse på att det jag gör är helt rätt! Känns rätt bra faktiskt :)

Nu har jag och tjejerna _äntligen_ sett filmen ”Simon och ekarna” på bio!

En väldigt stämningsfull film med många fina naturbilder och mycket känslor. Killen som spelar Simon som ung är underbar i rollen, Bill är som vanligt i topp, Helen Sjöholms Karin är så fint spelad, och så min lilla Dellie… Jag blev tårögd av stolthet när hon dök upp på den stora duken! Så fin och duktig och kunde alla sina repliker och fick en puss av Bill som hon torkade bort och allt :)

En överjäst och sjukt stolt mamma signar av…

Sitter i en knarrig korgfåtölj i ett rum tillsammans med åtta andra människor. Vi ska guidas i något som heter ”Resan” av Lizette på Frihetscoachen. Får instruktion om att sitta bekvämt och slappna av och bara lyssna…

Jag står vid ett skogsbryn och ser en stig uppenbara sig mellan träden. Går in på densamma och efter en liten ”promenad” hamnar jag vid en glänta. Mitt i denna glänta står en person, min ”mentor”. Mentorn visar sig vara Peter som vinkar mig till sig och ger mig en kram. Av någon anledning börjar tårarna rinna på mig och fortsätter att göra så under hela ”Resan”. Min mentor drar med mig till en ”knapp” som helt plötsligt dykt upp, vi trycker på denna och vi och knappen flyter iväg över marken som i en genomskinlig farkost. Landar på en äng framför en liten stuga. Jag ser ner på mina fötter och ser att jag har klänning på mig och är ömsom barfota ömsom har på mina fitflops. Springer i slow motion över ängen mot huset och märker att jag uppenbarligen skaffat långt hår. Börjar helt plötsligt frysa om fötter, ben och händer och tappar samtidigt både känsel och rörlighet i dessa. Ett barn, i Bens skepnad, dyker upp och springer runt och petar på mig. En eld syns framför mig. Någonstans hör jag en röst säga att jag ska förlåta och låta den jag förlåter gå in i den renande elden. Jag går in i elden av någon anledning, men fryser fortfarande. Morfar dyker upp och ger mig en kram. Ben skrattar och springer iväg. Min mentor tar med mig bort från elden och tillbaks till gläntan. En röst säger åt mig att se ett år framåt. Jag ser mitt körkort, men det är inte bara mitt namn jag ser på det. Se fem år framåt säger rösten. Ser med lätt oro fem tonåringar framför mig. Dags att återvända till verkligheten…

På väg mot spårvagnen har jag problem att få mina ben att lyda, de vill inte riktigt hänga med mig utan vill släpa efter. Såg nog lite konstig ut för en person jag mötte såg lite konstigt på mig. Kändes i alla fall som om jag gick omkring i seg knäck. Tog nästan hela promenaden till hållplatsen att få benen att svara ordentligt. Mysko.

En mycket intressant upplevelse…

*PANG*

Två jobbintervjuer i torsdags, återkallad till den ena på torsdag igen :)

Ibland känns det som att saker och ting bara lossnar hux flux allt på en gång och bara positiva saker händer ”bara för att”! Först det där ”Ja jisses jävlar”, sen mail om jobbintervju den 10:e och sen telefon den 11:e! Bara *PangPangPang* allt på ett smatterband känns det på sätt och vis som :)

Kanske kan 2012 bli ”Mitt År”..? Trots att jag hälsomässigt startat året med att få diagnosen ”Tennisarmbåge”..? Hoppas hoppas ;)

1 januari 2012 skriver alla i sina kalendrar idag. Nytt år, årets första baksmälla för en del, årets första sjukhusbesök för andra. Själv spenderar jag årets första dag med hundpromenad i ösregn och lite funderingar om det gångna året.

Året startade väl rätt lugnt, får jag väl säga. Lunken gick helt klart

I mitten av februari brakade ett mindre helvete lös…

I början av mars började jag plugga på Handelsakademin, Serviceskolan 9. Är nog banne mig det bästa jag blivit tvingad att göra på evigheter! Klasskamraterna blev mina goda följeslagare och humörlyftare under 14 underbara och roliga veckor!

Ner som en pannkaka och upp som en sol! Det sammanfattar april rätt så bra i mina ögon. För början på april var jag inte alltid den bästa av människor… Men så sa en klasskompis, Daniel, att han skulle vilja ha mig som styvmorsa för att jag var så cool eller något liknande, sa att hans farsa var singel sen 7 år tillbaka och tryckte en lapp med ett namn och ett telefonnummer i min hand och sa något i stil med ”Ring om du vågar!”… Ringde gjorde jag inte, däremot skickade jag ett sms eftersom killen tjatade hål i skallen på mig :) En dryg vecka senare träffades fadern och jag irl på en klassfest hemma hos dem, och efter ett tag av sång, prat och många goda skratt blev vi utmanade att kyssa varandra… Och på den vägen är det! I slutet av denna månad skickades även papper in till tingsrätten…

Maj var nog mest en transportsträcka från första till sista…

Juni var intressant. Jag blev (in-)officiellt ensamstående med sju ”sketungar”. Jisses, vad mycket pappersarbete som krävs för att kunna ta del av samhället utan krångel! Papper hit, papper dit… Det papperslösa samhället my ass! Nu började även tiden i skolbänken rundas av för att bytas ut mot praktik. Jag hade turen att få praktik på första stället jag skrev upp på en lista av 10 platser – Bokia på Frölunda Torg. Lyckokast deluxe! Bra människor, bra arbetsplats… Bättre kunde det inte bli!

Juli gick även den mest i praktikens tecken. Bokiapraktik, alltså. Nu fick jag också känna på singelliv lite mer på allvar. Fyra ligister var borta två veckor med sin far och jag fick lite ”barnsemester”. Även jag fick lite semester i form av en liten weekendtrip till Norge! Helt underbar helg med vackert väder, god mat och trevligt sällskap :) Och så lite finfrämmat i form av en lätt mörbultad herre från Stockholmstrakten, inte att förglömma ;)

Augusti var jag åter ute på egna ben efter skolavslutningen. Dock med en liten ”garanti” om timmar på Bokia, hurra! Två timanställningar är mer än inget alls, eller hur? För jodå, jag är allt kvar på Gamla Ullevi än!

September och oktober var nog även de rätt lugna. Lyckades passera en lite ”magisk” gräns i mitten av oktober, konstaterade att jag och Peter (ja, ”farsan” alltså) varit tillsammans ett halvår :) Tiden rinner iväg snabbt när man har roligt… I slutet av oktober skickades även papper in om avslutande av betänketiden för skilsmässan och Bing-Bang-Bom jag är officiellt singel! Tadaa! :D

Jag har ju även lyckats fylla lite av hösten med hemsidejobb! Per, en av lärarna på Handelsakademin och en helt underbar människa, har ett eget företag där han kör coaching och NLP och han behövde en sida och efter många om och men så kom en förfrågan och tjohej så var en sida uppe och klar! Kika in på enelpe.se så ser ni lite hur det blev och lite hur herrn själv filat vidare :D

December blev lite av en prövning. Peter åkte iväg på kryssning i Karibien och var borta i 9 dagar. Låter inte som mycket, jag vet, men är man förälskad och bara vill vara nära så… Ja, ni fattar nog! Tur nog kunde man följa kryssningsfartygets färd genom Mexikanska gulfen via en karta på hemsidan, hurra :D På julaftons kväll var ordningen återställd… Fyra ligister firade förresten jul hos sin far, och gladdes åt att få två julaftnar! De små sakerna i livet är de som gläder!

Idag, den 1 januari 2012, sitter jag i ljuset av skärmen och lyssnar på tjatiga småbarn i köket som pysslar och Peter som småsnarkande sover sött i sängen bredvid mig. Det 2011 som började som en pannkaka har definitivt slutat uppe med solen. 2012 kan väl knappast bli värre, eller..?

God fortsättning på er alla! Hoppas ni får allt ni önskar av året. Själv hoppas jag att 2012 blir året när jag kanske till slut får ett regelbundet jobb att gå till så att jag kan unna barnen lite mer än idag. Och att min äldsta son till slut får tummen ur och skaffar eget bo! Tjoflöjt!